I artikeln ”Hur går det med konsumentskyddet?” i Kreditnytt nr 3 2024 lyfte Advisense frågan huruvida de konsumenträttsliga reglerna för kreditprövning är tillräckligt tydliga och ändamålsenliga för att uppnå sund kreditgivning, särskilt vad gäller konsumtionskrediter. Bland annat kommenterades Finansinspektionens (FI) sanktionsdomar mot två kreditgivare*1 som berör dessa frågor samt intresset av att få en prejudicerande dom på området. Nu är det fastslaget att prövningstillstånd inte beviljas i dessa ärenden och vi frågar oss således vad detta innebär för rättsläget?
Director Advisense
I korthet kan de två sanktionsärendena i fråga sammanfattas på följande sätt;
FI beslutade om att ge respektive kreditgivare en sanktion på grund av bristande kreditprövning. Bristen låg i att kreditgivarna inte inhämtat eller använt tillräcklig information i kreditprövningen för att kunna bedöma den enskilde kredittagarens ekonomiska möjlighet att återbetala krediten.
Förvaltningsrätten gjorde en annan bedömning och menade att de uppgifter som legat till grund för kreditprövningarna har varit tillräckliga bland annat mot bakgrund av att bankerna redovisat få inkassoärenden och små kreditförluster. Respektive aktörs kreditprövning baserades till stor del på en automatiserad riskklassificering och förvaltningsrätten lade ingen större vikt vid något resonemang kring den enskilde kredittagarens möjlighet att återbetala krediten, dvs. konsumentskyddet.
Kammarrätten gick emellertid på FI:s linje och betonar att Konsumentkreditlagen (2010:1846) i första hand är en skyddslagstiftning som syftar till att skydda konsumenter mot överskuldsättning och ekonomiska svårigheter. I de aktuella fallen bedömer kammarrätten att kreditprövningen inte grundats på tillräckliga uppgifter om de enskilda konsumenternas ekonomiska förhållanden. Det har således inte varit möjligt att bedöma om konsumenterna haft ekonomiska förutsättningar att fullgöra sina åtaganden. Under dessa förutsättningar konstaterar kammarrätten att det inte finns skäl att ta ställning till kreditförluster och antalet inkassoärenden.
Nu har högsta förvaltningsdomstolen meddelat att det inte beviljas prövningstillstånd i ärendena. Vi får emellertid inte veta några detaljer om grunderna till beslutet, men med beaktande av att prövningstillstånd inte beviljats kan vi eventuellt dra vissa slutsatser.
För att högsta förvaltningsdomstolen ska bevilja prövningstillstånd ska avgörandet som huvudregel få betydelse som prejudikat dvs. ge ledning för hur andra liknande fall ska bedömas i framtiden. Hösta förvaltningsdomstolen kommunicerar att vägledning t.ex. kan behövas om målet gäller en fråga där det är oklart hur lagstiftningen ska tolkas eller om lagstiftning saknas. Vidare skriver domstolen att det i regel inte räcker att kammarrätten kanske skulle kunna ha dömt på ett annat sätt för att högsta förvaltningsdomstolen ska ta upp målet och pröva det. Högsta förvaltningsdomstolen kan även pröva fall om det finns synnerliga skäl, såsom att det finns grund för resning eller att målets utgång i kammarrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag som inte avser den juridiska bedömningen, exempelvis att domstolen tillämpat fel lag.
Vi bör alltså kunna dra slutsatsen att hösta förvaltningsdomstolen inte anser att lagstiftningen är otydlig eller att synnerliga skäl förelegat. Vi kan däremot inte utesluta att en annan juridisk bedömning kunnat vara möjlig eftersom hösta förvaltningsdomstolen skriver att det ”…inte räcker med att kammarrätten kanske skulle kunna ha dömt på ett annat sätt” för att bevilja prövningstillstånd. Vi kan således inte säga huruvida hösta förvaltningsdomstolen anser att kammarrättens juridiska bedömning motsvarar gällande rätt eller ej.
Även om viss osäkerhet således kvarstår avseende denna fråga, bör kreditgivare sannolikt räkna med att FI kommer att följa sin och kammarrättens hållning i framtida granskningar för dylika krediter. Det kan också tilläggas att kammarrättens dom ligger i linje med den uppfattning Advisense har om vad som är en rimlig kreditprövning för dylika krediter. Baserat på den erfarenhet och kännedom Advisense har på marknaden är bedömningen att det finns många aktörer som delar den uppfattningen, men att det finns minst lika många som efter domarna behöver se över sin kreditprocess för att säkerställa regelefterlevnad.
Vad kan man då göra som kreditgivare för att minska osäkerheten förknippat med regleringen kring kreditprövningen?
Av tidigare praxis*2 framkommer att kreditgivare får göra en så kallad ”skönsmässig bedömning”, dvs kreditgivarna ges möjlighet att själv avgöra vilka uppgifter som är tillräckliga för att bedöma kreditvärdigheten. Fortsatt i denna artikel går vi igenom de huvudsakliga områden som vi anser bör beaktas för att en kreditgivare ska kunna säkerställa att kreditprövningen är tillräckligt omfattande. Vi lyfter även vikten av att dokumentera överväganden och beslut kring kreditgivningsprocessen för att på så vis minska regelefterlevnadsrisker.
Initialt finns det två huvudsakliga aspekter som en kreditgivare behöver ta hänsyn till för att avgöra hur pass omfattande en kreditprövning behöver vara; storleken och syftet med krediten.
Det är känt att kreditprövningen behöver vara anpassad till storleken på krediten, där ett större kreditengagemang kräver en mer djupgående prövning av kundens betalningsförmåga. Tack vare den prejudicerande HM-domen*3 från 2017 vet vi att kreditprövningar för mindre krediter runt 10 tkr under vissa förutsättningar inte kräver något inhämtande av information från själva kredittagaren. Från kammarrättens domar i ovan nämnda fall finner vi vägledning för krediter mellan 80 och 400 tkr, som alltså kräver en mer omfattande prövning och helhetsbild av kredittagarens ekonomiska situation. Kreditgivaren behöver således föra ett resonemang kring storleken på de krediter som denne erbjuder i förhållande till vilken information som ska inhämtas från konsumenten.
Syftet med krediten är en annan aspekt som kreditgivare bör beakta vid anpassning av kreditprövningen. Vid krediter avsedda för inköp av förbrukningsvaror som kan anses utgöra en del av konsumentens normala levnadskostnader ställs inte lika höga krav på kreditprövningen som för krediter avsedda för engångsköp av större karaktär. Exempelvis torde det alltså inte ställas fullt lika höga krav på kreditprövningen vid beviljande av ett kreditkort med en kredit om 50 tkr som ska användas för vardaglig konsumtion jämfört med ett blancolån om 50 tkr för att exempelvis förvärva en hund. Vidare har FI i sina allmänna råd om krediter i konsumentförhållanden (FFFS 2023:20) förtydligat att syftet med krediten ska beaktas i kreditprövningen för att säkerställa huruvida de månatliga kostnaderna kommer att öka till följd av krediten. I hund-exemplet skulle detta kunna vara kostnad för foder, försäkring och veterinärkostnader. Som kreditgivare är det alltså av vikt att känna till syftet med krediten och följaktligen besluta om hur kreditprövningen ska utformas för olika syften.
Med utgångspunkt i lånets storlek och syfte ska kreditgivaren göra en bedömning av vilken information som behöver inhämtas om kredittagarens inkomster och utgifter för att kunna genomföra en kalkyl och bedöma återbetalningsförmågan.
Vad gäller inkomstsidan kan informationsinhämtningen spänna från inhämtande av kreditupplysningsuppgifter som inte verifieras, till direkta frågor om inkomsten till kredittagaren vilka verifieras med lönespecifikationer, kontoutdrag eller årsredovisning etc. Här behöver således kreditgivaren utifrån storlek och syfte för krediten resonera sig fram till vad som krävs för just den produkt kreditgivaren erbjuder. Därtill kan det finnas anledning att utvärdera hur inkomsten kommer att utvecklas under lånets löptid, något som blir mer aktuellt vid längre löptider. Riktar sig kreditgivaren till unga akademiker som förväntas ha en god löneutveckling, eller kommer kredittagaren att gå i pension under löptiden?
Även på utgiftssidan finns en rad frågeställningar att ta ställning till. Dels bör det utredas huruvida kredittagarens enskilda kostnader eller hela hushållets kostnader ska ligga till grund för prövningen. Ska bedömningen göras på schabloner eller uppgifter från kunden? Ska information om övriga krediter inhämtas från kreditupplysning, från låntagaren eller båda? Ska kostnad för bil tas med i kalkylen? Det finns många potentiella nivåer av noggrannhet att lägga sig på som kreditgivare. Samtliga skulle kunna anses vara tillräckliga beroende på kreditens storlek och syfte, eller till följd av vem låntagaren är. Även kalkylräntas storlek är relevant att beakta i samband med dessa överväganden.
Kreditgivaren bör även utreda huruvida information som inhämtas de facto används i kreditprövningen. För det fall informationen inhämtas direkt från konsumenten och sedermera inte används kan det, ur kreditprövningshänseende, verka vilseledande och strida mot sund kreditgivning.
Samtliga aspekter och de överväganden som beaktas av kreditgivaren när denne fattar beslut om hur kreditgivningsprocessen ska utformas, bör dokumenteras noggrant. Bland annat bör resonemangen för kreditgivarens unika risker i förhållande till lagstiftning, förarbeten, FI:s allmänna råd och praxis på området, beskrivas. För det fall kreditgivaren valt att inte utföra vissa moment i kreditprövningen bör det tydligt framgå varför detta ansetts vara lämpligt.
Genom en sådan dokumentation får organisationen pröva sina argument och det synliggörs om det saknas marginaler i kreditprövningen, dvs. om det inte säkerställs att konsumenter har ekonomiska förutsättningar att återbetala krediten. Det finns flera värden med en sådan dokumentation. Utöver att vara ett stöd ur ett regelefterlevnadsperspektiv torde en dylik genomgång kunna tydliggöra om prövningen, ur ett affärsmässigt perspektiv, är allt för omfattande i förhållande till produkten som erbjuds, samt om kreditprövningen ligger i linje med beslutad kreditriskaptit.
Så sammanfattningsvis och för att repetera frågan i artikelrubriken; Blev det tydligt nu? Dvs. har det blivit tydlig hur en kreditprövning ska ske samt hur konsumentskyddet ska omhändertas? Vårt svar blir väl nja på den frågan, men några konstateranden vågar vi oss på.
- Eftersom kammarrättens avgörande står fast bör vi kunna fastslå att konsumentskyddet är centralt i kreditprövningen, dvs att varje enskild kreditprövning måste beakta den aktuella konsumentens möjlighet att återbetala krediten. Detta konstaterande torde vara gällande för alla konsumentkrediter och inte endast för sådana krediter som avses i de specifika domarna. Ett annat utfall hade enligt oss varit minst sagt förvånande.
- Även om vi inte erhållit ett prejudikat i frågan, bör kammarrättens dom ge vägledning för vad som anses vara en lämplig kreditprövning för just den typ av krediter som är för handen i de aktuella fallen.
- Det är tydligt att lagstiftningen lämnar öppet för kreditgivare att göra sina egna bedömningar av vad de anser vara en tillräckligt bra kreditprövning för sina kreditprodukter, men att det i sin tur innebär höga krav på kompetens och erfarenhet. Genom att dokumentera ställningstaganden och beslut kring kreditgivningsprocessen bör kreditgivare kunna mitigera relaterade regelefterlevnadsrisker.
Avslutningsvis ska det också tilläggas att det för närvarande händer mycket på konsumentkreditområdet. Flera parallella utredningar och förslag har lett till striktare konsumentkreditregler som implementeras under 2025 och det nya konsumentkreditdirektivet träder i kraft 2026. Även om reglerna i vissa delar blir tydligare och striktare lämnas det fortfarande öppet för kreditgivare att besluta om vad som anses vara en tillräckligt bra och proportionerlig kreditprövning för de produkter som erbjuds. Resonemanget och de föreslagna riskmitigerande åtgärderna i denna artikel är således fortfarsatt relevanta.
Om du har frågor kring denna artikel eller andra kreditrelaterade frågor tveka inte att kontakta någon av Advisenses kreditexperter för vidare samtal.
